epona & ett liv i ord

Två snabbgjorda Grattiskort som jag gjorde igår.

Ibland blir man nöjd fastän de gick fort att göra!

Jag skriver ner det som har hänt, inte bara för att berätta för er som vill läsa, utan också för min egen skull, som en slags terapi. Därför kommer det nog bli ganska känslosamt och detaljerat, så jag varnar er som inte känner att ni vill läsa det, sluta redan nu.

Jag skriver inte detta för att få medlidande, jag skriver ner det för att jag behöver. Jag lägger ut det i min blogg för att dela med mig av mina erfarenhet och känslor, känslor jag absolut inte skäms för.

Jag har alltså ingen bebis kvar i magen längre. Jag gick egentligen in i vecka 14 i söndags, men igår skrapades jag.. Men jag ska börja från början. Förra veckan började det med att jag fick brunaktiga flytningar, men när jag ringde till barnmorskemottagningen så sa de att det var helt normalt. Sedan dagen efter började jag blöda. Det blödde tio minuter, ganska kraftigt rött blod, men sedan upphörde det. Jag hade överhuvudtaget inte ont. Ringde igen, och de sa att eftersom blödningen upphört och jag inte hade ont så skulle jag avvakta. Dagen efter började det blöda igen och det fortsatte så nästan en vecka. Ringde två gånger till till barnmorskan och gynakuten men utan att de tog mig på allvar.

När jag i måndags kände att nej, nu får de bannemig ta mig på allvar! Så ringde jag direkt till kvinnokliniken och fick en tid den eftermiddagen. Eftersom C var iväg i Nyköping och jobbade och jag inte fick tag på honom åkte jag själv. Jag hade någonstans inom mig fått för mig att allt var okej, eftersom jag kände mig gravid i kroppen. Brösten spände fortfarande, jag hade fått lite mage, allt kändes okej.

Väl på kvinnokliniken pratade vi först lite och sedan tittade de på livmodern och konstaterade att allt såg okej ut eftersom livmodertappen var stängd. Och så tittade de med vaginalt ultraljud. Och då var det plötsligt inte okej längre. Hinnsäcken hade utvecklats normalt, jag var fortfarande gravid i min kropp, men det fanns bara ett litet, litet foster, ungefär från vecka sex. Med gråten i halsen konstaterades att jag drabbats av så kallat ”missed abortion”. Fostret utvecklades inte, men min kropp trodde fortfarande att jag var gravid och fortsatte vara gravid. Jag har alltså blivit totalt lurad av min kropp i två månader. Jag grät men försökte hålla mig samlad, jag var ju tvungen att ta mig hem med bilen. På något sätt hade jag ändå trott att den här undersökningen skulle visa ett foster som mådde bra och att allt var okej. Det var ju vad min kropp sa till mig!

När jag väl tagit mig hem la jag mig bara i en hög på sängen, med tårarna flödande.. Det kändes så tomt, så orättvist, så fruktansvärt.. ja det är känslor som är helt omöjliga att beskriva. C kom hem och vi föll i varandras armar. Så fortsatte hela den kvällen, med tårar, prat och känsloflöden som är obeskrivbara…

Operationsavdelningen skulle ringa mig mellan kl 8 och 9 på tisdagsmorgonen. De ringde aldrig. Jag fick i mitt sköra tillstånd ringa dem. Jag kunde dricka fram till kl 11.00. Vid halv 12 ringde de mig, jag skulle vara inne hos dem halv 2, vilket betydde att jag nu skulle ta de tre tabletterna Cytotec som de gett mig dagen innan. Tabletter som förbereder för ingreppet. Vilken ångest det var att stoppa i sig de där tabletterna. Många kramar och C:s stöd behövdes för att klara av det.

Innan operationen när jag bytt om, så satt Christian och jag ensamma i ett väntrum och väntade, pratade, kramades.

Vid halv 3 fick jag komma in för operation och de skulle då sätta en nål för att kunna ge mig sömnmedel. Jag varnade dem redan innan och sa att jag är väldigt svår att sätta på, jag har väldigt få ytliga blodkärl och det är svårt att hitta rätt. En gång fick de sticka 8-9 gånger innan de hittade rätt och när de inte hittar rätt så gör det så JÄVLA ont.

Jag var i ett ganska skakat tillstånd redan innan – fastande, sörjande. Väldigt sårbar.

FYRA gånger var de tvungen att sticka innan de till slut hittade rätt. De fick till slut sätta kanylen i handen på mig. Första gången de satte nålen trodde de att allt var okej, så de gav mig först lugnande och sedan sömnmedlet. Men sömnmedlet gick inte ut i blodet utan rätt ut i vävnaden på mig och jag SKREK av smärta. Det gjorde så jävla ont och det bara sved i hela armen. Blodkärlet de satte i hade spruckit… Så satte de i andra armen men, nej.. inget där heller.. Och så tillbaka till höger arm igen.. trodde de lyckades, men så sprack blodkärlet där OCKSÅ. Då hämtade de någon ”expert” som satte den i handen på mig. Så till slut gick det bra.. Sköterskorna och narkosläkaren var väldigt omtänksamma och snälla.. Jag kände mig så ynklig, bara grät och hade ont.. Sa att jag inte klarar mer, vilket jag verkligen kände då. Sa till dem att jag inte ens ville behöva göra den här operationen och att då få det här problemet också…

Till slut somnade jag alltså, och jag vaknade relativt pigg på uppvaket där jag fick te och macka. Det var nog det godaste jag ätit i hela mitt liv! Då hade jag inte ätit på ett dygn.

Sedan var det bara att åka hem och vila, gråta och prata..

Det här har varit en fruktansvärd upplevelse.. den lilla Freja eller Oscar som vi trodde växte inom mig finns inte.. Jag känner mig så tom. Kroppen har lurat mig så länge så länge..

Jag vet att många andra har varit med om liknande saker, men jag tänker ändå tillåta mig att sörja. Min chef har som tur är varit väldigt förstående också.

Den värsta chocken har väl släppt nu. Jag har inte ont, om man bortser från min arm som är otroligt uppsvullen. Eftersom de tryckte in sömnmedel i mig som gick ut i vävnaden och inte i blodet kan det tydligen bli så. Jag har jätteont i armen och känner mig helt handikappad.

Så nu återstår också en väldigt jobbig sak. Att berätta för alla. Eftersom jag gått förbi vecka 12 har jag och Christian berättat för både släkt och vänner att vi ska ha barn. Lyckliga, såklart. Det jobbiga är inte att berätta för dem som står oss nära, men det jobbiga är om man möter någon ytlig bekant som fått reda på det av någon som står oss närmre, men att denna information inte har nått den ytliga bekanta.. då är det jobbigt värre…

Det finns otroligt mycket känslor inom mig och Christian just nu, som jag inte tänker sätta på pränt. Men nu vet ni i alla fall mer om vad som har hänt och jag har fått terapi-skriva-av-mig lite också..


Det är tur i alla fall att Christian och jag har varandra nu.. vi behöver verkligen varandra..

Nu tänker jag och C sörja, omprioritera i livet, sörja, tänka, fundera, känna, leva och sedan gå vidare för att bli gravida igen.

Var beredd på ett väldigt långt inlägg..

OJ. Jag vet inte ens vart jag ska börja. Det var ett tag sedan jag uppdaterade här på bloggen. Vi tar väl det enklaste först tror jag. Här är lite nya alster, ett kort och en LO. LO:n gjordes efter en skissutmaning på Swescrapbook. Det finns en färdig LO till här hemma som bara ska få sin journaling men har inte hunnit med det!

Annars då?

Jo jag tänkte avslöja hemligheten som många av er redan känner till…..

Om texten inte syns så står det:

Den 21 december fick vi veta att det inom mig finns en liten, liten bebis! Det är en otrolig känsla som är obeskrivbar, underbar, fantastisk! Vi går båda runt i ett glädjeru och bara njuter. Tänkt att en liten tjej eller kille kommer att ligga i våra armar om ungefär 9 månader. Det går inte att förstå! Visst funderar vi även över en del praktiska saker som måste lösas, men huvudsaken är ändå den kärlek vi känner för dig, bebis, i min mage och kärleken för varandra!

Ja det är ett mirakel. Det går inte att förklara med ord! Jag har mycket tankar och känslor kring detta, men det är nog inget jag kommer skriva om idag i alla fall. Jag vill bara säga att jag är så LYCKLIG! Sedan att allt med barn verkar vara en hel vetenskap, allt från amning till nattning osv, det får komma sedan, nu ska jag bara NJUTA av att vara gravid och köpa söta babysaker. Mycket kan hända ännu, det får man ändå inte glömma, men vi har inte kunnat hålla oss utan köpt ett par små saker… Boken har Christian köpt, resten har jag köpt:

Bebisen är beräknad till den 11 augusti och jag är nu i vecka 13.

Det kommer skrivas och reflekteras mycket kring denna lilla bebis här i bloggen framöver och jag har redan börjat fundera på scrapbookingen *fniss*… Har nu börjat med ett minialbum om att bli förälder, tankar kring ett barn.. det blir med litet citat och dikter, tankar och funderingar som jag och Christian har, men framför allt ett försök att beskriva vår LYCKA! Detta har jag funderat över rent allmänt, att jag vill bli bättre på – alltså att använda känslor när jag scrappar och inte bara skriva ”när, var, hur”. Det ska jag bli bättre på!

Jag vill även ha ett graviditetsalbum kombinerat med förstaårsalbum i storlek 12x12, men det blir en senare fråga längre fram.

Jobb då. Jo imorgon börjar jag jobba på Eon som administratör. Det kändes som en tryggare arbetsmiljö nu när jag ska gå med mage, även om jag inte kände mig det minsta hotad under tiden på häktet så kan saker och ting hända kvickt, och det kan hända saker som inte är riktade mot mig, men jag kan ändå hamna i kläm så att säga.

Jag kommer sakna jobbet på häktet på många sätt, men chefen har sagt att jag är välkommen tillbaka, men förstod att jag behövde ”se om mitt eget hus”. För ett par veckor sedan bytte jag av olika anledningar avdelning på jobbet och började jobba ihop med en man som jag inte jobbat ihop med så mycket innan. Vi fungerade bara SÅ bra ihop så att det var helt otroligt! Vi behövde inte prata så mkt, vi bara visste vad den andra skulle göra! Och vi pratade och reflekterade mycket kring bemötande och synsätt, och vi tänkte ungefär likadant kring de intagna. Många undrar när man jobbar på en sådan arbetsplats hur man kan ha med en person att göra som kanske har mördat eller våldtagit någon eller vad som helst. Men saken är ju den att när den personen är på häktet så begår den inte brottet. Och jobbar man så här så måste man nog kunna särskilja på brott och person. Jag kan Avsky brottet som personen gjort, men tycka att personen är trevlig och lätt att ha att göra med.

Det är den delen jag kommer sakna. Att lyssna på människors berättelser, personliga upplevelser och tankar kring saker och ting. Många av de intagna sa att de kommer sakna mig, tackade för ett trevligt bemötande och en sa till och med att jag är den enda som har lyssnat på honom, någonsin. Jag vill inte höja mig själv till skyarna, men jag har fått en sak bekräftad som jag trodde om mig själv – jag kan ta människor. Och jag har lärt mig att visar jag en annan person respekt så visar den personen mig respekt. I detta yrke är det alltför många som vill ha det tvärtom, att den intagne ska visa respekt först. Men det fungerar inte så i den här världen. Jag har kunnat hantera intagna som blivit arga av olika anledningar, för att jag har lyssnat, med intresse. Jag säger inte att jag är bäst på något sätt, det finns många många fantastiska kriminalvårdare, men jag är ganska stolt över mig själv för att jag har nått fram, de har velat prata med mig och berätta sina historier.

Jag har dessutom fått beröm.. Den mannen som jag jobbat ihop med de senaste veckorna var uppe hos en av cheferna i ett annat ärende och chefen frågade då G hur det gick att jobba ihop med mig och G sa att det bara fungerar hur bra som helst och att det är som att dra runt en nyckel i ett smort lås, det bara fungerar. Chefen sa då ”ja jag har förstått det, och hon är ju inte mammaledig för alltid, hon är alltid välkommen tillbaka”. Har fått mycket bekräftelse på att jag är bra från både chefen och G och det känns väldigt bra..

Nu återstår det att se hur jag kommer trivas på Eon. Jag kommer sakna kontakten med människor. Men sådana jobb finns kvar.. En dag, en dag…

Måste berätta en sak till.. jag träffade på en gammal klasskompis från universitetet när jag var på väg hem från jobbet, vi pratade lite och jag frågade vad han gjorde nu. Och han jobbade på Migrationsverket, sa han stolt och frågade vad jag gjorde nu, vilket jag berättade. Och han var så FÖRBANNAT nedlåtande så att jag trodde jag skulle smälla till honom!! Han säger till mig ”ja jag gillar ju inte sådana där uniformsklädda jobb, nej fy.. men det är klart, det är ju bättre än att vara arbetslös..”

Alltså, nu känner jag inte honom så väl att jag kunde säga ifrån direkt. Men fy vad arg jag var när jag gick därifrån! Han kan ju inte ha någon som helst uppfattning om arbetsmarknaden idag? Jag som redan varit full av ångest och känsla av att vara värdelös eftersom jag inte fått tag på något jobb som verkligen gör min utbildning rätta, men jag har kämpat på och tänkt att det ska lösa sig och att alla erfarenheter är värda något. Och så kommer han och trycker ner mig i skorna. Man kan ju bli galen för mindre!

Först en tråkig sak. Min cykel är stulen… VARFÖR kan inte folk lämna andras saker ifred! Den stod låst och fint inne på innergården till huset. Men att få upp ett lås är väl inte svårt för den som kan, antar jag… Dessutom kommer jag inte få en krona på försäkringen för det är 1500 i självrisk och cykeln kostade 2000 kr ny.. BLÄ! Nu behöver jag inte någon cykel just nu ändå, så det är väl bara att börja spara...

Men en rolig sak också:

Åhåhååh! I helgen ska jag på scrapträff! Det ska bli så KUL att ägna en hel helg åt scrappandet! Har framkallat nya kort och jag längtar efter att pyssla och snacka goja hela helgen! Och på fredag ska jag, mamma och pappa ut och äta och umgås. Mysigt! Synd att inte Christian kan följa med men han ska jobba… Pappa är säker på att barnet i min mage ska bli hans första barnbarn som är en kille. Vad tror ni? ;)

GOTT NYTT ÅR ALLA LÄSARE!


Nyår var en trevlig tillställning, var hos Christians föräldrar och firade, hans bror och sällskap var också där. Det var lugnt och skönt med god mat och god dricka. Härligt!

Så nu är det 2007.
Några direkta nyårslöften har jag inte, men lite förhoppningar om året som ska komma:

* Att jag och Christian ska hitta ett hus och eventuellt flytta neråt till Västervikshållet
* Att jag ska hinna scrappa mer
* Att jag ska få fast jobb någonstanns och fortsätta göra något jag trivs med
* Att jag ska hinna träffa mina vänner och umgås med dem jag tycker om
* Att jag ska träna och ta hand om min kropp och själ
* Lägga ner mer tid på matlagning och planering av mat för att jag vet att jag mår bra av att äta bra!

Sedan har jag även ett par layouter att visa upp.

De två första är från min och Christians semester i somras. Den tredje visar vår hund Milton och min svärmors hund Myra.. Färgerna i layouterna är tyvärr inte helt korrekt återgivna då det är svårt att fota nu när det nästan ständigt är mörkt ute..

Jag varnar nu - gillar du inte svordomar, gillar du inte arga, ledsna, sura människor, så läs INTE vidare. För detta kommer bli ett ARGT och BESVIKET inlägg!!

Allt var så förbannat underbart bra. Det kändes så fruktansvärt bra när jag var en kväll på min nya arbetsplats och fick kolla runt, hälsa på alla och fixa lite praktiska saker. Mina anställningspapper kommer från huvudkontoret på måndag. Allt kändes underbart bra och jag tänkte när jag gick därifrån hur lycklig jag är som får chansen att jobba med något som känns så BRA.

Jag skulle aldrig tillåtit mig själv att bli glad och lycklig. För då går det bevisligen åt helvete.

Idag, när jag hade haft lunch på mitt nuvarande jobb fick jag ett samtal från en på mitt nya jobb som sa till mig att det uppstått problem. Magknipet kom, direkt. Jaha. Det var för bra för att vara sant.
De hade fått besked idag från arbetsförmedlingen att någon högre instans stoppat alla arbetsmarknadsåtgärder, inklusive de som jag skulle jobba inom. Det är den nya jävla regeringens fel och det bara sprutar ut tårar när jag skriver det här!!
Mitt DRÖMJOBB som var så förbannat nära och är så långt borta helt plötsligt!!
På måndag skulle jag börjat. Så blir det INTE nu. Med all sannolikhet. Han som ringde kände sig jättedum och förstod vilken position han satte mig i men kan inte göra så mycket.
Får slutligt besked imorgon, men eftersom bara åtgärder för långtidarbetslösa ungdomar kommer finnas kvar och de redan har så många som redan är anställda på studieförbundet som blir utan arbetsuppgifter så kan jag nog bara utgå från att det inte finns någon plats för mig...

Jaha. Så här står jag.
...
...
...
och dessutom tackade jag i veckan nej till jobb på Kriminalvården.. så imorgon när jag fått slutligt besked får jag ringa dem och be på mina bara knän att de tar emot mig.. men det innebär mycket sämre lön och MYCKET sämre arbetstider... Men men. Vad faan gör jag annars?????

HUR kan jag bara ha sån FÖRBANNAD otur? Jag tycker inte att det är RÄTTVIST!!!!!!!!!!!