Jag trivs och det känns underbart!
Har inte skrivit här på ett tag. Har inte scrappat något alls faktiskt, gjort mitt första julkort och använt distress ink för första gången! Det var verkligen ROLIGT, och nu vill jag ha fler färger! Jag är ingen kortmakare, korten blir inte så strålande fina, men det är skoj i alla fall!
Scrappandet har legat på is av flera anledningar, dels har jag en liten scrapblock där jag känner att allt jag gör blir likadant. Trist. Sedan känner jag att min scrapvrå är för liten, jag har vuxit ur den. Det finns liksom ingen plats att faktiskt scrappa, det är mest förvaring känns det som. Men det finns ingen annan lösning i dagsläget så det är bara att försöka scrappa. Ska väl försöka rensa om och styra om lite och göra mer plats. På något sätt.
Och så beror bristen på scrappande på att jag börjat nytt jobb, som kriminalvårdare, som ni säkert vet vid det här laget. Jag var lagom skeptisk när jag började, det var ju faktiskt inte det jag ville jobba med. Första veckan var svår, andra veckan likaså. Så otroligt mycket att lära sig, nycklar, rutiner och hej och hå.
Men vet ni - nu älskar jag mitt jobb!
Det är utvecklande, stimulerande, man möter så mycket människor och det är så fantastiskt roligt! Jag njuter varenda dag och timmarna bara springer iväg! Det finns mycket jag skulle vilja säga, berätta och analysera - men jag kan inte. Jag har tystnadsplikt och sekretess. Det finns mycket att kritisera även vad gäller själva kriminalvården och där handlar mycket om säkerhet kontra humanitet. Vad är viktigast? Jag vet vad jag tycker i alla fall. Det finns mycket att säga om hur verksamheten är uppbyggd och kriminalvården likaså. Det finns mycket att säga om vissa domslut. Det finns mycket att säga om hur det är att möta brottslingar som människor. Det är verkligen tydligt för mig vilken skillnad det är, å ena sidan har vi då handlingen - brottet. Och å andra sidan har vi människan. Personen bakom. Som visst - har begått en brottslig handling och kanske även en grov sådan i vissa fall. Det är inget att ursäkta, personen i fråga har skadat någon annan eller annans egendom. Men det är ändå en person. Det slår mig varje dag i samtal med dem. Vad var det som gjorde att de begick det brott de gjorde? Vad hände? Hur blev det som det blev? Jag vill veta, jag vill förstå! Men så djupa samtal hamnar man väldigt sällan i, i sin roll som vårdare. Men jag vill veta mer. Jag vill förstå. Jag vill vill vill! Jag arbetar med en ganska specifik grupp av intagna, vilket gör dessa frågor ännu mer tydliga för mig.
Mitt jobb gör mig nyfiken på så många saker. Så många saker jag inte förstår och inte greppar. Men samtidigt älskar jag jobbet, den sociala delen av det framför allt. Att bara vara mig själv - en medmänniska. Som skrattar med dem, pratar med dem, lever nära dem. Jag är inte rädd, jag är inte otrygg det minsta (det är många i min närhet som frågat om jag känner mig otrygg). Nej jag gör inte det. Jag är vaksam, absolut. Det måste jag vara. Jag tänker på vad jag säger och inte säger. Jag är rakryggad och jag är säker på min sak. Men jag är också mig själv.
Jag har mitt i allt elände som hände med mitt andra jobb insett att det nog var meningen att det skulle bli så här. Det är helt otroligt vad saker och ting kan förändras fort!
Nu hoppas jag bara på att få stanna längre än tills mitt vikariat tar slut och så hoppas jag att jag fortsätter att trivas!
Nästa vecka ska jag faktiskt på en intervju för en doktorandtjänst som jag innan jag började på kriminalvården kände att jag VERKLIGEN ville ha. Det var mitt drömjobb. men nu vet jag faktiskt inte längre? Jag har insett att jag verkligen trivs med att jobba direkt med människor. Skulle nog vilja jobba nära människor inom kriminalvården/socialtjänsten ett par år för att sedan gå vidare i någon mer utredande/utvecklande position någonstans. Men det är klart jag ska gå på intervju för doktorandtjänsten, vet ju inte hur det ser ut på kriminalvården efter nyår heller för den delen.
Jag vill bara säga en sak till - Tack Moma och tack Lilo för ett underbart trevligt sällskap på Syfestivalen i Sollentuna! Och tack Mimmi för en underbar helg hos dig, du är bäst, vet du det?
Scrappandet har legat på is av flera anledningar, dels har jag en liten scrapblock där jag känner att allt jag gör blir likadant. Trist. Sedan känner jag att min scrapvrå är för liten, jag har vuxit ur den. Det finns liksom ingen plats att faktiskt scrappa, det är mest förvaring känns det som. Men det finns ingen annan lösning i dagsläget så det är bara att försöka scrappa. Ska väl försöka rensa om och styra om lite och göra mer plats. På något sätt.
Och så beror bristen på scrappande på att jag börjat nytt jobb, som kriminalvårdare, som ni säkert vet vid det här laget. Jag var lagom skeptisk när jag började, det var ju faktiskt inte det jag ville jobba med. Första veckan var svår, andra veckan likaså. Så otroligt mycket att lära sig, nycklar, rutiner och hej och hå.
Men vet ni - nu älskar jag mitt jobb!
Det är utvecklande, stimulerande, man möter så mycket människor och det är så fantastiskt roligt! Jag njuter varenda dag och timmarna bara springer iväg! Det finns mycket jag skulle vilja säga, berätta och analysera - men jag kan inte. Jag har tystnadsplikt och sekretess. Det finns mycket att kritisera även vad gäller själva kriminalvården och där handlar mycket om säkerhet kontra humanitet. Vad är viktigast? Jag vet vad jag tycker i alla fall. Det finns mycket att säga om hur verksamheten är uppbyggd och kriminalvården likaså. Det finns mycket att säga om vissa domslut. Det finns mycket att säga om hur det är att möta brottslingar som människor. Det är verkligen tydligt för mig vilken skillnad det är, å ena sidan har vi då handlingen - brottet. Och å andra sidan har vi människan. Personen bakom. Som visst - har begått en brottslig handling och kanske även en grov sådan i vissa fall. Det är inget att ursäkta, personen i fråga har skadat någon annan eller annans egendom. Men det är ändå en person. Det slår mig varje dag i samtal med dem. Vad var det som gjorde att de begick det brott de gjorde? Vad hände? Hur blev det som det blev? Jag vill veta, jag vill förstå! Men så djupa samtal hamnar man väldigt sällan i, i sin roll som vårdare. Men jag vill veta mer. Jag vill förstå. Jag vill vill vill! Jag arbetar med en ganska specifik grupp av intagna, vilket gör dessa frågor ännu mer tydliga för mig.
Mitt jobb gör mig nyfiken på så många saker. Så många saker jag inte förstår och inte greppar. Men samtidigt älskar jag jobbet, den sociala delen av det framför allt. Att bara vara mig själv - en medmänniska. Som skrattar med dem, pratar med dem, lever nära dem. Jag är inte rädd, jag är inte otrygg det minsta (det är många i min närhet som frågat om jag känner mig otrygg). Nej jag gör inte det. Jag är vaksam, absolut. Det måste jag vara. Jag tänker på vad jag säger och inte säger. Jag är rakryggad och jag är säker på min sak. Men jag är också mig själv.
Jag har mitt i allt elände som hände med mitt andra jobb insett att det nog var meningen att det skulle bli så här. Det är helt otroligt vad saker och ting kan förändras fort!
Nu hoppas jag bara på att få stanna längre än tills mitt vikariat tar slut och så hoppas jag att jag fortsätter att trivas!
Nästa vecka ska jag faktiskt på en intervju för en doktorandtjänst som jag innan jag började på kriminalvården kände att jag VERKLIGEN ville ha. Det var mitt drömjobb. men nu vet jag faktiskt inte längre? Jag har insett att jag verkligen trivs med att jobba direkt med människor. Skulle nog vilja jobba nära människor inom kriminalvården/socialtjänsten ett par år för att sedan gå vidare i någon mer utredande/utvecklande position någonstans. Men det är klart jag ska gå på intervju för doktorandtjänsten, vet ju inte hur det ser ut på kriminalvården efter nyår heller för den delen.
Jag vill bara säga en sak till - Tack Moma och tack Lilo för ett underbart trevligt sällskap på Syfestivalen i Sollentuna! Och tack Mimmi för en underbar helg hos dig, du är bäst, vet du det?
Livet tar konstiga vändningar...
Jag har gråtit, våndats, och mått dåligt över allt som hände med mitt drömjobb. Men det löste sig ändå förhållandevis bra. Jobbar nu som kriminalvårdare på häktet i Norrköping. Det är en speciell arbetsplats, det är en helt ny värld som man kastas in i, och det är otroligt mycket att lära sig, gällande säkerhet och annat. Men jag har ett jobb! och den där stressbubblan jag hade i magen när jag jobbade som telefonförsäljare är som bortblåst. Jag mår mycket bättre i mig själv och det känns underbart! Sedan har jag lite ont i magen när jag går till jobbet ändå, för jag är rädd att göra fel. Det är så mycket det handlar om. Men jag har bara jobbat där tre dagar, så jag antar att allt ger sig med tiden! I alla denna förvirring som skett har jag svårt att känna om jag ska vara glad, ledsen, förvirrad??
Det blev inte riktigt som jag ville, men det blev det näst bästa.
Och som min kloka mamma sa så nådde jag ju ändå målet - att komma ifrån manpower.
Jag har en riktig scrapblock också, inte mycket blir det pysslat. TRor det har att göra med att det händer så mycket annat konstigt i mitt liv. En layout har jag att visa upp dock, men det ser ut som att bakgrundspappret är lila av någon underlig anledning. Det är egentligen vitt..! Denna layout är liftad av en layout som visades upp på swescrapbooks blogg.
