epona & ett liv i ord

Var beredd på ett väldigt långt inlägg..

OJ. Jag vet inte ens vart jag ska börja. Det var ett tag sedan jag uppdaterade här på bloggen. Vi tar väl det enklaste först tror jag. Här är lite nya alster, ett kort och en LO. LO:n gjordes efter en skissutmaning på Swescrapbook. Det finns en färdig LO till här hemma som bara ska få sin journaling men har inte hunnit med det!

Annars då?

Jo jag tänkte avslöja hemligheten som många av er redan känner till…..

Om texten inte syns så står det:

Den 21 december fick vi veta att det inom mig finns en liten, liten bebis! Det är en otrolig känsla som är obeskrivbar, underbar, fantastisk! Vi går båda runt i ett glädjeru och bara njuter. Tänkt att en liten tjej eller kille kommer att ligga i våra armar om ungefär 9 månader. Det går inte att förstå! Visst funderar vi även över en del praktiska saker som måste lösas, men huvudsaken är ändå den kärlek vi känner för dig, bebis, i min mage och kärleken för varandra!

Ja det är ett mirakel. Det går inte att förklara med ord! Jag har mycket tankar och känslor kring detta, men det är nog inget jag kommer skriva om idag i alla fall. Jag vill bara säga att jag är så LYCKLIG! Sedan att allt med barn verkar vara en hel vetenskap, allt från amning till nattning osv, det får komma sedan, nu ska jag bara NJUTA av att vara gravid och köpa söta babysaker. Mycket kan hända ännu, det får man ändå inte glömma, men vi har inte kunnat hålla oss utan köpt ett par små saker… Boken har Christian köpt, resten har jag köpt:

Bebisen är beräknad till den 11 augusti och jag är nu i vecka 13.

Det kommer skrivas och reflekteras mycket kring denna lilla bebis här i bloggen framöver och jag har redan börjat fundera på scrapbookingen *fniss*… Har nu börjat med ett minialbum om att bli förälder, tankar kring ett barn.. det blir med litet citat och dikter, tankar och funderingar som jag och Christian har, men framför allt ett försök att beskriva vår LYCKA! Detta har jag funderat över rent allmänt, att jag vill bli bättre på – alltså att använda känslor när jag scrappar och inte bara skriva ”när, var, hur”. Det ska jag bli bättre på!

Jag vill även ha ett graviditetsalbum kombinerat med förstaårsalbum i storlek 12x12, men det blir en senare fråga längre fram.

Jobb då. Jo imorgon börjar jag jobba på Eon som administratör. Det kändes som en tryggare arbetsmiljö nu när jag ska gå med mage, även om jag inte kände mig det minsta hotad under tiden på häktet så kan saker och ting hända kvickt, och det kan hända saker som inte är riktade mot mig, men jag kan ändå hamna i kläm så att säga.

Jag kommer sakna jobbet på häktet på många sätt, men chefen har sagt att jag är välkommen tillbaka, men förstod att jag behövde ”se om mitt eget hus”. För ett par veckor sedan bytte jag av olika anledningar avdelning på jobbet och började jobba ihop med en man som jag inte jobbat ihop med så mycket innan. Vi fungerade bara SÅ bra ihop så att det var helt otroligt! Vi behövde inte prata så mkt, vi bara visste vad den andra skulle göra! Och vi pratade och reflekterade mycket kring bemötande och synsätt, och vi tänkte ungefär likadant kring de intagna. Många undrar när man jobbar på en sådan arbetsplats hur man kan ha med en person att göra som kanske har mördat eller våldtagit någon eller vad som helst. Men saken är ju den att när den personen är på häktet så begår den inte brottet. Och jobbar man så här så måste man nog kunna särskilja på brott och person. Jag kan Avsky brottet som personen gjort, men tycka att personen är trevlig och lätt att ha att göra med.

Det är den delen jag kommer sakna. Att lyssna på människors berättelser, personliga upplevelser och tankar kring saker och ting. Många av de intagna sa att de kommer sakna mig, tackade för ett trevligt bemötande och en sa till och med att jag är den enda som har lyssnat på honom, någonsin. Jag vill inte höja mig själv till skyarna, men jag har fått en sak bekräftad som jag trodde om mig själv – jag kan ta människor. Och jag har lärt mig att visar jag en annan person respekt så visar den personen mig respekt. I detta yrke är det alltför många som vill ha det tvärtom, att den intagne ska visa respekt först. Men det fungerar inte så i den här världen. Jag har kunnat hantera intagna som blivit arga av olika anledningar, för att jag har lyssnat, med intresse. Jag säger inte att jag är bäst på något sätt, det finns många många fantastiska kriminalvårdare, men jag är ganska stolt över mig själv för att jag har nått fram, de har velat prata med mig och berätta sina historier.

Jag har dessutom fått beröm.. Den mannen som jag jobbat ihop med de senaste veckorna var uppe hos en av cheferna i ett annat ärende och chefen frågade då G hur det gick att jobba ihop med mig och G sa att det bara fungerar hur bra som helst och att det är som att dra runt en nyckel i ett smort lås, det bara fungerar. Chefen sa då ”ja jag har förstått det, och hon är ju inte mammaledig för alltid, hon är alltid välkommen tillbaka”. Har fått mycket bekräftelse på att jag är bra från både chefen och G och det känns väldigt bra..

Nu återstår det att se hur jag kommer trivas på Eon. Jag kommer sakna kontakten med människor. Men sådana jobb finns kvar.. En dag, en dag…

Måste berätta en sak till.. jag träffade på en gammal klasskompis från universitetet när jag var på väg hem från jobbet, vi pratade lite och jag frågade vad han gjorde nu. Och han jobbade på Migrationsverket, sa han stolt och frågade vad jag gjorde nu, vilket jag berättade. Och han var så FÖRBANNAT nedlåtande så att jag trodde jag skulle smälla till honom!! Han säger till mig ”ja jag gillar ju inte sådana där uniformsklädda jobb, nej fy.. men det är klart, det är ju bättre än att vara arbetslös..”

Alltså, nu känner jag inte honom så väl att jag kunde säga ifrån direkt. Men fy vad arg jag var när jag gick därifrån! Han kan ju inte ha någon som helst uppfattning om arbetsmarknaden idag? Jag som redan varit full av ångest och känsla av att vara värdelös eftersom jag inte fått tag på något jobb som verkligen gör min utbildning rätta, men jag har kämpat på och tänkt att det ska lösa sig och att alla erfarenheter är värda något. Och så kommer han och trycker ner mig i skorna. Man kan ju bli galen för mindre!

Först en tråkig sak. Min cykel är stulen… VARFÖR kan inte folk lämna andras saker ifred! Den stod låst och fint inne på innergården till huset. Men att få upp ett lås är väl inte svårt för den som kan, antar jag… Dessutom kommer jag inte få en krona på försäkringen för det är 1500 i självrisk och cykeln kostade 2000 kr ny.. BLÄ! Nu behöver jag inte någon cykel just nu ändå, så det är väl bara att börja spara...

Men en rolig sak också:

Åhåhååh! I helgen ska jag på scrapträff! Det ska bli så KUL att ägna en hel helg åt scrappandet! Har framkallat nya kort och jag längtar efter att pyssla och snacka goja hela helgen! Och på fredag ska jag, mamma och pappa ut och äta och umgås. Mysigt! Synd att inte Christian kan följa med men han ska jobba… Pappa är säker på att barnet i min mage ska bli hans första barnbarn som är en kille. Vad tror ni? ;)