epona & ett liv i ord

Jag skriver ner det som har hänt, inte bara för att berätta för er som vill läsa, utan också för min egen skull, som en slags terapi. Därför kommer det nog bli ganska känslosamt och detaljerat, så jag varnar er som inte känner att ni vill läsa det, sluta redan nu.

Jag skriver inte detta för att få medlidande, jag skriver ner det för att jag behöver. Jag lägger ut det i min blogg för att dela med mig av mina erfarenhet och känslor, känslor jag absolut inte skäms för.

Jag har alltså ingen bebis kvar i magen längre. Jag gick egentligen in i vecka 14 i söndags, men igår skrapades jag.. Men jag ska börja från början. Förra veckan började det med att jag fick brunaktiga flytningar, men när jag ringde till barnmorskemottagningen så sa de att det var helt normalt. Sedan dagen efter började jag blöda. Det blödde tio minuter, ganska kraftigt rött blod, men sedan upphörde det. Jag hade överhuvudtaget inte ont. Ringde igen, och de sa att eftersom blödningen upphört och jag inte hade ont så skulle jag avvakta. Dagen efter började det blöda igen och det fortsatte så nästan en vecka. Ringde två gånger till till barnmorskan och gynakuten men utan att de tog mig på allvar.

När jag i måndags kände att nej, nu får de bannemig ta mig på allvar! Så ringde jag direkt till kvinnokliniken och fick en tid den eftermiddagen. Eftersom C var iväg i Nyköping och jobbade och jag inte fick tag på honom åkte jag själv. Jag hade någonstans inom mig fått för mig att allt var okej, eftersom jag kände mig gravid i kroppen. Brösten spände fortfarande, jag hade fått lite mage, allt kändes okej.

Väl på kvinnokliniken pratade vi först lite och sedan tittade de på livmodern och konstaterade att allt såg okej ut eftersom livmodertappen var stängd. Och så tittade de med vaginalt ultraljud. Och då var det plötsligt inte okej längre. Hinnsäcken hade utvecklats normalt, jag var fortfarande gravid i min kropp, men det fanns bara ett litet, litet foster, ungefär från vecka sex. Med gråten i halsen konstaterades att jag drabbats av så kallat ”missed abortion”. Fostret utvecklades inte, men min kropp trodde fortfarande att jag var gravid och fortsatte vara gravid. Jag har alltså blivit totalt lurad av min kropp i två månader. Jag grät men försökte hålla mig samlad, jag var ju tvungen att ta mig hem med bilen. På något sätt hade jag ändå trott att den här undersökningen skulle visa ett foster som mådde bra och att allt var okej. Det var ju vad min kropp sa till mig!

När jag väl tagit mig hem la jag mig bara i en hög på sängen, med tårarna flödande.. Det kändes så tomt, så orättvist, så fruktansvärt.. ja det är känslor som är helt omöjliga att beskriva. C kom hem och vi föll i varandras armar. Så fortsatte hela den kvällen, med tårar, prat och känsloflöden som är obeskrivbara…

Operationsavdelningen skulle ringa mig mellan kl 8 och 9 på tisdagsmorgonen. De ringde aldrig. Jag fick i mitt sköra tillstånd ringa dem. Jag kunde dricka fram till kl 11.00. Vid halv 12 ringde de mig, jag skulle vara inne hos dem halv 2, vilket betydde att jag nu skulle ta de tre tabletterna Cytotec som de gett mig dagen innan. Tabletter som förbereder för ingreppet. Vilken ångest det var att stoppa i sig de där tabletterna. Många kramar och C:s stöd behövdes för att klara av det.

Innan operationen när jag bytt om, så satt Christian och jag ensamma i ett väntrum och väntade, pratade, kramades.

Vid halv 3 fick jag komma in för operation och de skulle då sätta en nål för att kunna ge mig sömnmedel. Jag varnade dem redan innan och sa att jag är väldigt svår att sätta på, jag har väldigt få ytliga blodkärl och det är svårt att hitta rätt. En gång fick de sticka 8-9 gånger innan de hittade rätt och när de inte hittar rätt så gör det så JÄVLA ont.

Jag var i ett ganska skakat tillstånd redan innan – fastande, sörjande. Väldigt sårbar.

FYRA gånger var de tvungen att sticka innan de till slut hittade rätt. De fick till slut sätta kanylen i handen på mig. Första gången de satte nålen trodde de att allt var okej, så de gav mig först lugnande och sedan sömnmedlet. Men sömnmedlet gick inte ut i blodet utan rätt ut i vävnaden på mig och jag SKREK av smärta. Det gjorde så jävla ont och det bara sved i hela armen. Blodkärlet de satte i hade spruckit… Så satte de i andra armen men, nej.. inget där heller.. Och så tillbaka till höger arm igen.. trodde de lyckades, men så sprack blodkärlet där OCKSÅ. Då hämtade de någon ”expert” som satte den i handen på mig. Så till slut gick det bra.. Sköterskorna och narkosläkaren var väldigt omtänksamma och snälla.. Jag kände mig så ynklig, bara grät och hade ont.. Sa att jag inte klarar mer, vilket jag verkligen kände då. Sa till dem att jag inte ens ville behöva göra den här operationen och att då få det här problemet också…

Till slut somnade jag alltså, och jag vaknade relativt pigg på uppvaket där jag fick te och macka. Det var nog det godaste jag ätit i hela mitt liv! Då hade jag inte ätit på ett dygn.

Sedan var det bara att åka hem och vila, gråta och prata..

Det här har varit en fruktansvärd upplevelse.. den lilla Freja eller Oscar som vi trodde växte inom mig finns inte.. Jag känner mig så tom. Kroppen har lurat mig så länge så länge..

Jag vet att många andra har varit med om liknande saker, men jag tänker ändå tillåta mig att sörja. Min chef har som tur är varit väldigt förstående också.

Den värsta chocken har väl släppt nu. Jag har inte ont, om man bortser från min arm som är otroligt uppsvullen. Eftersom de tryckte in sömnmedel i mig som gick ut i vävnaden och inte i blodet kan det tydligen bli så. Jag har jätteont i armen och känner mig helt handikappad.

Så nu återstår också en väldigt jobbig sak. Att berätta för alla. Eftersom jag gått förbi vecka 12 har jag och Christian berättat för både släkt och vänner att vi ska ha barn. Lyckliga, såklart. Det jobbiga är inte att berätta för dem som står oss nära, men det jobbiga är om man möter någon ytlig bekant som fått reda på det av någon som står oss närmre, men att denna information inte har nått den ytliga bekanta.. då är det jobbigt värre…

Det finns otroligt mycket känslor inom mig och Christian just nu, som jag inte tänker sätta på pränt. Men nu vet ni i alla fall mer om vad som har hänt och jag har fått terapi-skriva-av-mig lite också..


Det är tur i alla fall att Christian och jag har varandra nu.. vi behöver verkligen varandra..

Nu tänker jag och C sörja, omprioritera i livet, sörja, tänka, fundera, känna, leva och sedan gå vidare för att bli gravida igen.