Lite framtidsångest
Jag vet faktiskt inte om jag är beredd att hålla med.
Varför händer det inte mig? Jag jobbade STENHÅRT under mina år på universitetet, något som många av mina klasskamrater också kommenterade. Jag fick många positiva kommentarer om min drivkraft och vilja.
Så kom jag ut i arbetslivet. Sökte jobb efter jobb efter jobb. Jag har kämpat som en gnu, sökt MASSOR med jobb, skrivit om brev och CV otaliga gånger. Försökt odla kontakter, kämpat kämpat kämpat.. och ändå - Inget. Jag har inte varit arbetslös men heller inte fått göra det jag vill göra.
Där jag jobbat har jag fått bra referenser och uppskattning.
Jag vet att jag kan, jag vet att jag vill, jag vet att jag är en samordnare som verkligen kan och vill jobba.
Men varför vill då ingen anställa mig?
Nu ska jag börja söka jobb igen. Spontanansökningar blir det, och vanliga ansökningar. Det är förenat med en massa massa ångest. Jag vill ju ha ett jobb jag kan trivas med, som jag kan utvecklas i. Där jag kan använda de egenskaper jag har. Jag vet att jag inte behöver vara arbetslös. jag har så pass mycket kontakter att jag inte behöver vara arbetslös, men vill jag sätta mig med något jobb jag inte vill ha egentligen? Risken är så stor att man fastnar.
Tycker det är orättvist på sätt och vis, att jag soom alltid kämpat på och fixat mig jobb, inte fått någon som helst hjälp, exempelvis från arbetsförmedlingen. Medan andra jag känner till varit arbetslösa så pass länge att de fått hjälp av arbetsförmedlingen, fått en praktikplats eller dylikt och sedan blivit anställda. På jobb som jag velat ha.
Ja. Jag är nog lite bitter. Jag tycker nog allt att det borde vara min tur någon gång..
Någon som har några tips på hur jag ska gå till väga? Kreativa, konkreta tips välkomnas.
JAG BEHÖVER ER HJÄLP!
Många många många har läst mitt CV och personliga brev, och jag får bara positiva kommentarer. Vad är det då för fel?
****
I övrigt så har jag faktiskt scrappat lite men har inte orkat fota av dem ännu.
Freja mår bra och det är full aktivitet här hemma. LÄmnar man henne en sekund så är hon numera någonstans och klättrar. Lilla galenunge! Underbar är hon! Foton får jag komma med framöver.
Det händer otroligt mycket i alla fall, hon kan nu gå lite längs med möblerna, försöker klättra på möblerna också. Är på väg att lära sig att sätta sig ner från stående.
Sätter sig gärna på knä och grejar med något, vilket ser jättesött ut. Måste försöka hinna fota det!
Vet hur jobbigt frustrationen känns över att inte få jobb... Jag har äntligen fått en tjänst efter att jobbat på det i 10 år... och hjälp från arbetsförmedlingen har jag då aldrig fått... Lycka till!!!
Åh, jag vet som du vet... Och AF ja vad ska man säga "du verkar ju klara dig så bra själv" var kommentaren jag fick. Och inte alla på AF bryr sig om att man ska trivas, huvudsaken är att man får ett jobb. Tips? Ja, jag vet inte om jag har fler. Vet precis hur svårt det är. Och snart kommer jag också börja söka nytt, dags för byte tycker jag...
Frågan är om du verkligen har gjort allt i den bemärkelse som Annika Sörenstam mfl menar. HAr du satsat varenda slant och ledig stund till just det du vill? HAr du föringat dig själv, dina vänner och din familj och offrat allt för att nå toppen? Det jag menar är att de som nått toppen kanske inte är så lyckliga. Det kanske inte är något eftersträvansvärt att sitta på toppen, med ett fantastiskt jobb men utan vänner och familj. Är dessa människor lyckliga? Ser Christina Stenbeck lycklig ut? Hon är smal, snygg, framgångsrik och gjord av pengar men hade en far som hon knappt kan ha känt igen på bild eftersom hans enda syssla var att rå om sitt imperium. Ett imperium som hon av arv och tvång måste förvalta.
Så var glad för din familj, dina vänner och din fritid. Ta vara på dagen och förlora inte tron på att det löser sig för dig också. För att citera en god vän, som jag arbetat med i en textilbutik; "Man kan inte bli lycklig, man kan bara vara lycklig".
Du är bra som du är!
Kram!