epona & ett liv i ord

Det är så otroligt mycket som har hänt dessa dagar, det mest fantastiska är ju såklart att äntligen få möta den som bott i min mage i 9 månader, Christians och min dotter (bara att säga det ordet känns härligt!) Freja Matilda Ankarstrand. Känslorna är översvallande, överväldigande, enorma, obeskrivbara, fantastiska... Att vi har satt denna lilla varelse till livet? Att det ens gick att känna sådan omedelbar kärlek? Hon är så fin med sin lilla mun som hon grejar så mycket med, reflexrörelsen som gör att båda händerna åker upp i luften gång på gång, sina stora grönbruna ögon och mörka hår (ärvt av familjen Masimovs sida, snabbt konstaterat)

Men för att börja från början så var jag inne på kontroll flera gånger under veckan då jag gått över tiden, hade högt blodtryck och äggvita i urinen (= en lättare form av havandeskapsförgiftning). När jag åkte in för ännu en koll onsdagen den 28 november så var jag säker på att jag skulle få åka hem igen, eftersom det hade varit så i en vecka ungefär, att de sa att de hellre ville att den lille/lilla skulle komma ut av sig själv. Jag sa till och med till Christian att åka och jobba, eftersom han inte kunde ta ledigt och följa med mig till sjukhuset vareviga dag! Men efter en kontroll så tyckte läkaren att det var bäst att sätta igång mig så jag fick ringa Christian som fick åka från jobbet. Detta var vid halv elva, då de också tog hål på mina hinnor så att vattnet gick. De på förlossningen sa till mig att det var lugnt, min sambo hade gott och väl en timme på sig innan något skulle hända. Oftast räckte det inte med att ta hål på hinnorna heller vid igångsättning utan man brukar behöva värkstimulerande dropp också. Jag har ju hört många som pratar om att igångsättning ofta tar mycket längre tid än en vanlig förlossning också, så jag antog att det var det de menade.

Kl 11.08  började jag känna mer och mer värkar (enligt journalen) och Christian hade ännu inte kommit.. Jag gick in och ställde mig i duschen och sedan kom Christian och kunde stötta mig. Vid det här laget tyckte jag värkarna redan började bli jobbiga. Efter duschen kollade de hur mycket jag var öppen, och det var ca 4 cm och jag fick lite smått panik och tyckte att det var hur mycket som helst kvar! Började även känna att jag fick ont i höfterna så jag fick akupunktur och värme på mina stackars höfter. Minuterna gick, klockan var 12.15  och värkarna kom tätare och tätare och jag kände att jag verkligen behövde något mer smärtstillande! Barnmorskan kallade då på narkosläkaren som dessvärre var upptagen och skulle ta en stund på sig. Fick i väntan på narkosläkaren börja med lustgasen som verkligen hjälpte mig! Kände att den dessutom gjorde det lättare att andas igenom värkarna. Men trots lustgasen kände jag hur värkarna tilltog mer och mer och mer och jag började få panik! Ville verkligen få den där ryggbedövningen! En timma och tio minuter senare kom äntligen narkosläkaren och jag fick bedövningen. Smärtan kändes mycket mer uthärdlig! Barnmorskan hade samtidigt svårt att registrera mina värkar som verkade vara oregelbundna men vid kl 1430 kommer värkarna med ca 2 minuters intervall och håller i ungefär 50 sekunder. Värkarna blir mer smärtsamma nu och jag känner hur mina höfter gör SÅ ont, det känns som att jag håller på att gå mitt itu. Av annan värksmärta känner jag i princip ingenting nu utan det är bara höfterna och det gör så ont så jag kan inte stå upp som jag hade tänkt utan kan bara ligga ner på sidan med en kudde mellan benen. Kanske inte den bästa ställningen att föda barn i? Försöker ställa mig upp på knä i sängen och luta mig mot bakstycket av sängen men det gör så ont att jag bara faller ner i sängen igen. Mina sammandragningar blir nu kortare, allt enligt journalen och de överväger att ge mig värkstimulerande dropp. Får under tiden det förbereds en bäckenbottenbedövning för mina höftsmärtor då jag har svårt att överhuvudtaget röra mig. Den kvinna som kom in och gav denna bedövning var helt bedårande. Jag var på väg att ge upp vid det här laget, för jag hade så ont, men på något sätt så peppade hon mig och hon var så lugn. Hon lugnade ner hela läget, det är svårt att förklara, men hon var så härlig. Hon kom och presenterade sig dagen efter förlossningen, för just då så låg jag bara och blundade och såg ingen alls. Bäckenbottenbedövningen fick jag kl 15.50. Jag hade fortfarande ont i höfterna och tyckte nog egentligen inte att denna bedövning gav speciellt mycket. Försökte gå på toaletten men lyckades inte så de fick tappa urin från mig för de sa att det var omöjligt att få ut barnet annars.

De upptäcker sedan att ctg-kurvan förändrats och att barnets hjärtljud blivit förhöjt och en läkare tillkallas. Det övervägs återigen att ge mig värkstimulerande dropp och jag har fortfarande fruktansvärt ont i höfterna men försöker stå en stund i ståbord. Får lägga mig ner på rygg igen. Men när de ska ge mig dropp ser de efter undersökning att barnets huvud är på plats för att komma ut, så klockan 17.10 är det dags för mig att börja krysta. Kl 17.45 föds lilla Freja i framstupa kronbjudning. Att krysta tycker jag faktiskt var ganska svårt, det var svårt att veta att man tar i med rätt muskler så att säga, så barnmorskan fick ge mig en del instruktioner. Jag tyckte det gjorde ont, jag hade ont i höfterna och i hela kroppen och de fick i princip tvinga mig upp med benen i gynställning. Det hade aldrig gått om inte Christian peppat mig. När huvudet till slut var på väg ut så brände det verkligen i underlivet och jag kände "detta klarar jag aldrig", men när de sa till mig att ta i en sista gång, och att barnet skulle komma ut då, då tog både jag och Christian tillsammans i, ända nerifrån tårna. Och då kom hon ut! När huvudet kom ut så brände det verkligen, men sedan var det mest som en fisk som sprattlade ut. Och så var HON helt plötsligt hos oss, som den självklaraste saken i hela världen! Hon fick på sig en mössa och las sedan till mitt bröst, den sötaste lilla varelsen i hela världen! Det ögonblicket är helt obeskrivbart och så fantastiskt. Att det var en liten tjej som bott i min mage i nio månader!

Det tar en stund innan moderkakan vill komma ut och medan vi väntade på den och de försökte få ut den så  upptäckte de att jag blödde från ett kärl i underlivet och en läkare tillkallas. Det verkar inte vara någon fara men jag får något blodförstoppande medel. Får bedövning eftersom jag ska sys men den verkar inte ta ordentligt utan det gör rejält ont! Min moderkaka kommer ut och de tycker att den ser lite konstig ut med ruggig yta. Jag får någon form av medicin pga detta, förstår inte vilken.

När jag sedan håller på att sys så händer något som jag själv inte kommer ihåg någonting av.. Jag börjar beklaga mig över att det gör jätteont över vänster öga och förlorar medvetandet. Vad jag själv kommer ihåg är att jag hör folk ropa på mig men att jag själv är som i en annan värld och inte kan svara. Jag börjar sedan krampa och det rycker i båda ögonen. Läkare tillkallas och jag får Stesolid och syrgas, barnmorskan larmar sedan, jag är fortfarande okontaktbar. De tar mig direkt till IVA (intensiven) och där står Christian kvar med vår dotter i famnen.. Jag minns som sagt inget av detta såklart, så det var nog en mycket värre upplevelse för Christian än för mig egentligen, han står där med sin dotter och sambon skjutsas iväg i ilfart.. Detta skedde vid 19.10 och vid 19.55 så står det att jag vaknat till. Förklaringen jag fått till allt detta är att det har haft att göra med mitt höga blodtryck. Jag får magnesiumdropp och de tar hela tiden mitt blodtryck. Senare på kvällen fick Christian och Freja komma och hälsa på mig på intensiven där jag fick stanna över natten under bevakning. Det var två personal i mitt rum hela natten, de flyttade till och med in sin arbetsstation dit in för att kunna hålla mig under uppsikt. Jag sov inte mycket den natten, tänkte bara på Christian och Freja och hur de hade det. Det hade gått bra för dem att vara själva, de fick ju stöd och hjälp såklart.

Vad känner jag då för förlossningen? Det som hände efteråt var givetvis fruktansvärt otäckt, men förmodligen värre för Christian som stod bredvid och såg på. Det var ju han som blev ensam kvar med Freja. Det känns tråkigt och sorgligt att jag inte fick tillbringa min första natt tillsammans med henne, samtidigt som Christian och Freja skapade starka band från början, vilket kanske annars tar lite längre tid för far och barn med tanke på att det är mamman som ammar.

Och ja - det gör ONT att föda barn, men det är värt det! (även om jag i dagsläget känner mig rätt så mörbultad i kroppen). Jag hade en förlossning på sju timmar, vilket tydligen är ganska lite när man sätts igång. Man hör ju de som har förlossningar på 12-24 timmar. Jag tyckte min förlossning var lång, samtidigt som det inte kändes som att någon tid passerade alls. Man är så fokuserad på sin smärta, sin lustgas och på vad man ska göra. Men jag kan säga att jag aldrig hade klarat det utan Christians stöd. Han stod vid min sida både rent kroppsligt men också själsligt. Han gav mig kraft när jag var på väg att ge upp.

29 november - Freja 1 dag

Lite snurrig i huvudet var jag morgonen efter, och jag fick äntligen dricka och äta, något jag inte gjort på 24 timmar. Att ett glas vatten kan smaka så gott! Är beordrad att vila och jag kan inte röra mig speciellt mycket med droppet på armen men lyckas med min trötta kropp gå på toaletten på egen hand då de tagit bort den kateter de kopplat in.

Vi blev kvar på förlossningsavdelningen på grund av mitt höga blodtryck och de kom med jämna mellanrum och kollade blodtryck och lite andra värden. Blev på kvällen av med droppet som varit så jobbigt att ha på armen hela dagen eftersom maskinen det var kopplat till varnade så fort jag böjde armen bara lite för länge. Lite svårt att försöka amma då!

På morgonen hade vi tid hos ortopeden eftersom Freja har en fot som är förvriden utåt. Det är ingen klumpfot utan foten har legat klämd i magen (förmodligen därför jag känt en fot i höger sida under stor del av graviditeten..) men läkaren valde ändå att gipsa henne lite drygt en vecka för att hjälpa foten lite på traven.

Freja har även något som läkaren kallade för "skin tag", det är en liten extra hudflik vid örat. Vi ska få en remiss så småningom för att ta bort den.

Christian åkte iväg ett par timmar på dagen, och kom tillbaka med 10 röda rosor, en kortlek för lite förströelse om vi hann och ville, och lite godis och tidningar. På kvällen satt vi mest och tittade på vår underbara dotter och försökte förstå att hon verkligen är vår söta tjej!

Natten var bra även om Freja ville äta nästintill hela tiden och det blev inte så mycket sömn för min del, man var ju så uppe i varv av att ha sin lilla dotter hos sig!