Man ska inte ropa hej..
För nu har jag varit borta i nästan två veckor från jobbet. Har lunginflammation och har ärligt talat aldrig varit sjukare i hela mitt liv. Jag känner mig som 90 år, kan inte ens gå ner tre trappor utan att bli superduperanfådd och hosta som en idiot och behöva lägga mig ner.
Det är inte normalt!
Jag har haft 40 graders feber och hosta. Yrat, svettats, frusit...
Att jag dessutom missade Örescrappen, inte kunde träffa en vän som var i Norrköping på tillfälligt besök, missar stor fest ikväll liksom har fått reda på att jag måste betala tillbaka på skatten när jag trodde att det åtminstone skulle gå ungefär jämt ut, plus att jag förlorar massor på att vara sjukskriven i tre veckor när mycket av min lön består av provision, gör att mitt liv känns så himla bra. not.
Jag kan inte lägga ut på internet, i en blogg hur jag mår just nu i mitt liv, utöver det fysiska. Det vore inte shysst mot mig själv, eller de i min närhet.
Därför får jag återkomma när jag är mer positiv och NÅGOT ända litet positivt händer i mitt liv. Det kanske dröjer ett år eller så?
Nu ska jag krama Milton. Unconditional love.
och just det, ni underbara människor som erbjöd sig att läsa mitt cv, kommer höra av mig till er, så fort jag blir frisk och kan sitta upp igen.. (tack och lov för säng + bärbar dator)
Hoppas ni inte ledsnar på min blogg när det är så här negativ, ledsam och deprimerad som den är just nu. Men om ni som jag ändå någonstans tror att det kanske kanske kanske kanske svänger och blir bättre så kommer det ju synas, även här.
Vilken otur... men jag hoppas att livet vänder och känns bättre snart! Jag lovar att jag ska gå in och kika här och hoppas på att du snart mår bättre!
Kram Hanna
Käraste vännen! Klart du ska kunna skriva att du mår dåligt, den stöd du får kanske ändå piggar upp lite. Du ska inte känna att du är negativ, sådana tillfällen har alla i livet, är det någon som säger annorlunda ljuger de.
Klart att något positivt kommer hända i ditt liv snart det måste vi tro på (tror för både din och min del). När det är som mörkast brukar det ju helt plötsligt vända. Eller hur??? Det måste vi tro på. Hoppas du snart blir frisk från lunginflammationen åtminstone men ett råd, se till att bli hemma några extra dagar om möjligt, stressa inte iväg till jobbet.
Kramisar till dig och PS, jag kommer med ett mail också som svar på ditt inlägg i min blogg.
Nej men fy - vad jobbigt att bli så sjuk! Förstår verkligen att det blir halmstrået som knäckte åsnans rygg - eller åtminstone känns så. Men du - nån gång vänder det, jag lovar!
Och du - din blogg är din, det är ingen annan än du som bestämmer vad som ska stå i den. Så gnäll av dig - alla har vi såna perioder!
Vad jag tycker synd om dig! Hoppas du får in lite positiv energi igen och massor av ork och glädje. Jag vet precis hur det är att jobba på ett jobb där man inte är riktigt nöjd och med provision(jobbar för Manpower) och ska själv snart ut i jobbsökardjungeln igen.
/Nenny (kirres syrra som är här och läser igen :))
Men Malin din stackare! Lunginflammation låter ingen vidare, det var väl det Christian låg däckad i ett tag?
Kramen Anna