epona & ett liv i ord

.. på hela min familj!

Tyvärr blir inte julen riktigt som vi tänkt oss.. Då min systers yngsta (3 år) är förkyld så vågar jag inte riskera att Freja blir sjuk.. Så tyvärr får jag inte träffa hela min familj i jul. Det känns tungt, men vad ska jag göra? Jag skulle aldrig förlåta mig själv om det hände Freja något, om hon skulle få RS-viruset och så..

Så nu blir det att träffa mamma och pappa efter jul och sedan får jag träffa min syster och barnen i januari istället.

Det kommer bli jobbiga dagar nu, veta att mamma, pappa, syster, sambo och barnen är samlade. Men jag är inte där. Det gör ont ont ont i hjärtat.

...fingrar och små händer man någonsin kan tänka sig..

Det är verkligen magiskt.

30 november - Freja 2 dagar

Idag skrevs jag ut från förlossningen, det fanns inte längre några medicinska hinder för mig utan jag flyttades över till BB. Här fanns det ingen möjlighet för Christian att bo kvar utan han fick sova hemma. Min första ensamma natt med Freja blev inte speciellt bra.. Hon bara skrek och var så orolig, det är svårt att förklara. Men trots att hon ätit, fått ny blöja, fast jag gick runt med henne och försökte söva henne så var hon bara .. orolig. Hon kunde inte komma till ro. Vid 2-tiden på natten ringde jag på personalen och frågade vad jag skulle göra. Jag kände mig som en usel mamma. Kvinnan som kom in erbjöd sig då att de kunde ta ut henne till personalen ett tag för att se om de kunde lugna henne, och så fick jag chansen att sova ett par timmar. Det tog emot, men samtidigt så valde jag att gå med på det. Jag kände mig verkligen så USEL, efter två dagar kan jag själv inte ta hand om min dotter.. Samtidigt kändes någonting fel, med tanke på att så små barn oftast blir nöjda om de får vad jag försökt ge henne.

Vid klockan sex på morgonen kom barnmorskan in till mig igen och sa att en barnläkare var på väg eftersom de inte heller fått ro på Freja, trots att de bland annat gett henne mjölkersättning ifall det var så att min mjölk inte räckt åt henne. De hade upptäckt att hon hade en svag blå ton kring läpparna, vilket de såg som ett tydligt varningstecken, då det är vanligt att sjukdomar etc visar sig på barnet under andra dygnet. Jag blev såklart väldigt orolig men kände att jag ville att läkaren skulle titta på henne innan jag ringde till Christian. Läkaren kom och han tittade på henne och tog prover som vi fick vänta på att få svar på någon timme. Men han ansåg att alla tecken tydde på infektion och att det var viktigt att sätta in behandling så snart som möjligt. Med tanke på att vi upptäckt det så tidigt så är det ingen fara, men att det KAN utvecklas till blodförgiftning om man inte sätter in behandling i tid. Vår lilla Freja skulle därmed få flytta ner till avdelning 15, Neo-avdelningen för prematurbarn och nyfödda sjuka barn. Det beslutades att jag skulle gå ner med henne dit direkt så att hon kunde få sin första antibiotika. Med gråten i halsen så får jag gå ner med henne till avdelningen. Att se henne ligga där och att de sätter in en kanyl i handen på henne.. Det var helt fruktansvärt. Att dessutom behöva lämna henne helt i andra människors vård kändes också jobbigt, även om jag fick komma ner dit och amma och vara där så mycket jag ville. Det kändes ändå så tungt. Tårarna bara rann. Christian kom så snart han bara kunde efter att jag ringt.

Provsvaren kom och hennes sänka var kraftigt förhöjd. Den ska egentligen vara under 8 och hennes var 52. Såklart blev vi jätteoroliga, även om vi ändå kände oss trygga på så sätt att infektionen upptäckts så tidigt.

Vi satt hos henne på dagen i ett familjerum och sedan på kvällen när Christian åkt hem och jag var på BB fick jag gå ner och mata när det var dags för Freja att äta. Kändes så tomt och konstigt att somna utan sin lilla dotter bredvid sig..

2 december - Freja 4 dagar

Idag fick jag flytta ner till Neo-avdelningen för att få vara och bo med Freja i ett familjerum där nere! Känns jätteskönt för oss att få vara nära vår dotter igen. Personalen på Neo-avdelningen är så trevliga och hjälpsamma och får oss hela tiden att känna oss mindre oroliga.

3 december - Freja 5 dagar

Hon är så underbart fin och vacker vår dotter! Samtidigt som jag knappt inte kan slita blicken från henne så längtar jag ut i verkligheten nu, och framför allt HEM! Jag förstår ju att även om det kommer bli en omtumlande tid så känns det som att vi gått igenom så mycket redan att vi kan klara av det mesta!

Vi har ett stort och fantastiskt stöd här på Neoavdelningen men nu vill jag hem och umgås som en familj! Börjar misströsta också när Freja gång på gång måste sondmatas för att hon helt enkelt är för trött för att äta. Personalen säger att det kommer att vända, att hon är trött pga infektionen. Idag har vi fått veta att hennes sänka är nere på 17, vilket är en stor förbättring mot hennes ursprungliga 52, även om den ska ner under 8. De har fått preliminära resultatet från testerna de tagit på henne som visar på en streptokockbakterie. Exakt sort av bakterie vet vi först senare, liksom hur länge vi behöver ge henne medicin, men de konstaterade att behandlingen vi nu gör är den korrekta. Känns skönt.

Har haft en gråtmild dag annars, har svårt att veta varför, är väl alla hormoner i kroppen.

Amningen går bra när hon är pigg och med tanke på alla man hört som haft så jobbigt med amningen så känner jag en stor tacksamhet för att det går bra (än så länge). Det är ju bara att hoppas att mjölken räcker. Jag börjar få in tekniken och mjölk finns än så länge i överflöd. Att det gått så bra med amningen tror jag handlar om att jag varit kvar ett par dagar extra på sjukhuset, jag har verkligen fått mycket hjälp från personalen här.

För att få mig att få tillbaka lite krafter ska jag och Christian åka iväg ett par timmar imorgon mellan amningarna. Jag behöver verkligen se en annan miljö! Dessutom behöver vi köpa lite kläder till tjejen, hon är för liten för storlek 56, som det mesta vi har köpt har i storlek. Hon behöver kläder i storlek 50, vår lilla tjej!

4 december - Freja 6 dagar gammal

Snart en vecka sedan vår lilla gullhöna föddes. Konstigt att det går så snabbt, samtidigt som det känns som att världen snurrar långsammare innanför dessa väggar.

I natt har amningen fungerat superbra, inte ett enda mål mat via sonden! Det känns så underbart att vändningen kom! Nu gäller det bara att hålla i! Lilltjejen är vaken lite efter amning så nu och idag på morgonen låg hon bredvid mig och tittade på mig med sina stora ögon och grejade med sina små fingrar i sitt ansikte. Hon är så fantastiskt fin!!

Läkaren konstaterade vid ronden att det inte finns några medicinska hinder utan att Freja får åka hem när maten fungerar och att vi då får komma till sjukhuset och ge penicillin två gånger per dag. Vi fick också veta att vi får ut tillfällig föräldrapenning under den tiden hon varit på sjukhus. Christian får en vecka och jag får under hela sjukvårdstiden. Det är ju väldigt bra att Christian får sina 10 pappadagar utöver detta, så vi får tid att anpassa oss hemma också.

Frejas vikt har vänt också, nu går hon upp som hon ska. Dock är hon lite kall och får ha en extrafilt.

5 december - Freja 7 dagar gammal

Freja är idag en vecka gammal! Vi fick idag åka hem från sjukhuset och det kändes så fantastiskt skönt att komma tillbaka till verkligheten. Skönt att vikten går uppåt och att Freja äter som hon ska!  Känns konstigt att allt annat har rullat på utanför, medan jag varit innanför sjukhusets fyra väggar. Känns som en lång vecka eftersom så otroligt mycket har hänt.. Känns spännande, nervöst och otroligt härligt att vara hemma äntligen. Freja somnade så gott i sin vagga och så satt Christian och spelade gitarr vid hennes vagga och vi sjöng för henne. Hon gillar verkligen gitarren men också sång. Vi åkte tillbaka till sjukhuset vid åtta på kvällen för att ge Freja sin antibiotika.

Det är så otroligt mycket som har hänt dessa dagar, det mest fantastiska är ju såklart att äntligen få möta den som bott i min mage i 9 månader, Christians och min dotter (bara att säga det ordet känns härligt!) Freja Matilda Ankarstrand. Känslorna är översvallande, överväldigande, enorma, obeskrivbara, fantastiska... Att vi har satt denna lilla varelse till livet? Att det ens gick att känna sådan omedelbar kärlek? Hon är så fin med sin lilla mun som hon grejar så mycket med, reflexrörelsen som gör att båda händerna åker upp i luften gång på gång, sina stora grönbruna ögon och mörka hår (ärvt av familjen Masimovs sida, snabbt konstaterat)

Men för att börja från början så var jag inne på kontroll flera gånger under veckan då jag gått över tiden, hade högt blodtryck och äggvita i urinen (= en lättare form av havandeskapsförgiftning). När jag åkte in för ännu en koll onsdagen den 28 november så var jag säker på att jag skulle få åka hem igen, eftersom det hade varit så i en vecka ungefär, att de sa att de hellre ville att den lille/lilla skulle komma ut av sig själv. Jag sa till och med till Christian att åka och jobba, eftersom han inte kunde ta ledigt och följa med mig till sjukhuset vareviga dag! Men efter en kontroll så tyckte läkaren att det var bäst att sätta igång mig så jag fick ringa Christian som fick åka från jobbet. Detta var vid halv elva, då de också tog hål på mina hinnor så att vattnet gick. De på förlossningen sa till mig att det var lugnt, min sambo hade gott och väl en timme på sig innan något skulle hända. Oftast räckte det inte med att ta hål på hinnorna heller vid igångsättning utan man brukar behöva värkstimulerande dropp också. Jag har ju hört många som pratar om att igångsättning ofta tar mycket längre tid än en vanlig förlossning också, så jag antog att det var det de menade.

Kl 11.08  började jag känna mer och mer värkar (enligt journalen) och Christian hade ännu inte kommit.. Jag gick in och ställde mig i duschen och sedan kom Christian och kunde stötta mig. Vid det här laget tyckte jag värkarna redan började bli jobbiga. Efter duschen kollade de hur mycket jag var öppen, och det var ca 4 cm och jag fick lite smått panik och tyckte att det var hur mycket som helst kvar! Började även känna att jag fick ont i höfterna så jag fick akupunktur och värme på mina stackars höfter. Minuterna gick, klockan var 12.15  och värkarna kom tätare och tätare och jag kände att jag verkligen behövde något mer smärtstillande! Barnmorskan kallade då på narkosläkaren som dessvärre var upptagen och skulle ta en stund på sig. Fick i väntan på narkosläkaren börja med lustgasen som verkligen hjälpte mig! Kände att den dessutom gjorde det lättare att andas igenom värkarna. Men trots lustgasen kände jag hur värkarna tilltog mer och mer och mer och jag började få panik! Ville verkligen få den där ryggbedövningen! En timma och tio minuter senare kom äntligen narkosläkaren och jag fick bedövningen. Smärtan kändes mycket mer uthärdlig! Barnmorskan hade samtidigt svårt att registrera mina värkar som verkade vara oregelbundna men vid kl 1430 kommer värkarna med ca 2 minuters intervall och håller i ungefär 50 sekunder. Värkarna blir mer smärtsamma nu och jag känner hur mina höfter gör SÅ ont, det känns som att jag håller på att gå mitt itu. Av annan värksmärta känner jag i princip ingenting nu utan det är bara höfterna och det gör så ont så jag kan inte stå upp som jag hade tänkt utan kan bara ligga ner på sidan med en kudde mellan benen. Kanske inte den bästa ställningen att föda barn i? Försöker ställa mig upp på knä i sängen och luta mig mot bakstycket av sängen men det gör så ont att jag bara faller ner i sängen igen. Mina sammandragningar blir nu kortare, allt enligt journalen och de överväger att ge mig värkstimulerande dropp. Får under tiden det förbereds en bäckenbottenbedövning för mina höftsmärtor då jag har svårt att överhuvudtaget röra mig. Den kvinna som kom in och gav denna bedövning var helt bedårande. Jag var på väg att ge upp vid det här laget, för jag hade så ont, men på något sätt så peppade hon mig och hon var så lugn. Hon lugnade ner hela läget, det är svårt att förklara, men hon var så härlig. Hon kom och presenterade sig dagen efter förlossningen, för just då så låg jag bara och blundade och såg ingen alls. Bäckenbottenbedövningen fick jag kl 15.50. Jag hade fortfarande ont i höfterna och tyckte nog egentligen inte att denna bedövning gav speciellt mycket. Försökte gå på toaletten men lyckades inte så de fick tappa urin från mig för de sa att det var omöjligt att få ut barnet annars.

De upptäcker sedan att ctg-kurvan förändrats och att barnets hjärtljud blivit förhöjt och en läkare tillkallas. Det övervägs återigen att ge mig värkstimulerande dropp och jag har fortfarande fruktansvärt ont i höfterna men försöker stå en stund i ståbord. Får lägga mig ner på rygg igen. Men när de ska ge mig dropp ser de efter undersökning att barnets huvud är på plats för att komma ut, så klockan 17.10 är det dags för mig att börja krysta. Kl 17.45 föds lilla Freja i framstupa kronbjudning. Att krysta tycker jag faktiskt var ganska svårt, det var svårt att veta att man tar i med rätt muskler så att säga, så barnmorskan fick ge mig en del instruktioner. Jag tyckte det gjorde ont, jag hade ont i höfterna och i hela kroppen och de fick i princip tvinga mig upp med benen i gynställning. Det hade aldrig gått om inte Christian peppat mig. När huvudet till slut var på väg ut så brände det verkligen i underlivet och jag kände "detta klarar jag aldrig", men när de sa till mig att ta i en sista gång, och att barnet skulle komma ut då, då tog både jag och Christian tillsammans i, ända nerifrån tårna. Och då kom hon ut! När huvudet kom ut så brände det verkligen, men sedan var det mest som en fisk som sprattlade ut. Och så var HON helt plötsligt hos oss, som den självklaraste saken i hela världen! Hon fick på sig en mössa och las sedan till mitt bröst, den sötaste lilla varelsen i hela världen! Det ögonblicket är helt obeskrivbart och så fantastiskt. Att det var en liten tjej som bott i min mage i nio månader!

Det tar en stund innan moderkakan vill komma ut och medan vi väntade på den och de försökte få ut den så  upptäckte de att jag blödde från ett kärl i underlivet och en läkare tillkallas. Det verkar inte vara någon fara men jag får något blodförstoppande medel. Får bedövning eftersom jag ska sys men den verkar inte ta ordentligt utan det gör rejält ont! Min moderkaka kommer ut och de tycker att den ser lite konstig ut med ruggig yta. Jag får någon form av medicin pga detta, förstår inte vilken.

När jag sedan håller på att sys så händer något som jag själv inte kommer ihåg någonting av.. Jag börjar beklaga mig över att det gör jätteont över vänster öga och förlorar medvetandet. Vad jag själv kommer ihåg är att jag hör folk ropa på mig men att jag själv är som i en annan värld och inte kan svara. Jag börjar sedan krampa och det rycker i båda ögonen. Läkare tillkallas och jag får Stesolid och syrgas, barnmorskan larmar sedan, jag är fortfarande okontaktbar. De tar mig direkt till IVA (intensiven) och där står Christian kvar med vår dotter i famnen.. Jag minns som sagt inget av detta såklart, så det var nog en mycket värre upplevelse för Christian än för mig egentligen, han står där med sin dotter och sambon skjutsas iväg i ilfart.. Detta skedde vid 19.10 och vid 19.55 så står det att jag vaknat till. Förklaringen jag fått till allt detta är att det har haft att göra med mitt höga blodtryck. Jag får magnesiumdropp och de tar hela tiden mitt blodtryck. Senare på kvällen fick Christian och Freja komma och hälsa på mig på intensiven där jag fick stanna över natten under bevakning. Det var två personal i mitt rum hela natten, de flyttade till och med in sin arbetsstation dit in för att kunna hålla mig under uppsikt. Jag sov inte mycket den natten, tänkte bara på Christian och Freja och hur de hade det. Det hade gått bra för dem att vara själva, de fick ju stöd och hjälp såklart.

Vad känner jag då för förlossningen? Det som hände efteråt var givetvis fruktansvärt otäckt, men förmodligen värre för Christian som stod bredvid och såg på. Det var ju han som blev ensam kvar med Freja. Det känns tråkigt och sorgligt att jag inte fick tillbringa min första natt tillsammans med henne, samtidigt som Christian och Freja skapade starka band från början, vilket kanske annars tar lite längre tid för far och barn med tanke på att det är mamman som ammar.

Och ja - det gör ONT att föda barn, men det är värt det! (även om jag i dagsläget känner mig rätt så mörbultad i kroppen). Jag hade en förlossning på sju timmar, vilket tydligen är ganska lite när man sätts igång. Man hör ju de som har förlossningar på 12-24 timmar. Jag tyckte min förlossning var lång, samtidigt som det inte kändes som att någon tid passerade alls. Man är så fokuserad på sin smärta, sin lustgas och på vad man ska göra. Men jag kan säga att jag aldrig hade klarat det utan Christians stöd. Han stod vid min sida både rent kroppsligt men också själsligt. Han gav mig kraft när jag var på väg att ge upp.

29 november - Freja 1 dag

Lite snurrig i huvudet var jag morgonen efter, och jag fick äntligen dricka och äta, något jag inte gjort på 24 timmar. Att ett glas vatten kan smaka så gott! Är beordrad att vila och jag kan inte röra mig speciellt mycket med droppet på armen men lyckas med min trötta kropp gå på toaletten på egen hand då de tagit bort den kateter de kopplat in.

Vi blev kvar på förlossningsavdelningen på grund av mitt höga blodtryck och de kom med jämna mellanrum och kollade blodtryck och lite andra värden. Blev på kvällen av med droppet som varit så jobbigt att ha på armen hela dagen eftersom maskinen det var kopplat till varnade så fort jag böjde armen bara lite för länge. Lite svårt att försöka amma då!

På morgonen hade vi tid hos ortopeden eftersom Freja har en fot som är förvriden utåt. Det är ingen klumpfot utan foten har legat klämd i magen (förmodligen därför jag känt en fot i höger sida under stor del av graviditeten..) men läkaren valde ändå att gipsa henne lite drygt en vecka för att hjälpa foten lite på traven.

Freja har även något som läkaren kallade för "skin tag", det är en liten extra hudflik vid örat. Vi ska få en remiss så småningom för att ta bort den.

Christian åkte iväg ett par timmar på dagen, och kom tillbaka med 10 röda rosor, en kortlek för lite förströelse om vi hann och ville, och lite godis och tidningar. På kvällen satt vi mest och tittade på vår underbara dotter och försökte förstå att hon verkligen är vår söta tjej!

Natten var bra även om Freja ville äta nästintill hela tiden och det blev inte så mycket sömn för min del, man var ju så uppe i varv av att ha sin lilla dotter hos sig!