epona & ett liv i ord

Här har hänt mycket sedan sist jag skrev. Bered er på en halv avhandling eller något liknande. Det har hänt mycket bra, mycket dåligt, mycket som upprör. En salig blandning, precis som livet alltså.


Idag är jag upprörd för att allt vad gäller den blå politiken har besannats. Alla har rätt till sin åsikt, men det här är min. Jag har inte sett några bra förslag på hur de ska fixa jobb. Allt jag ser är negativt. Högre försäkringar på bilar, högre avgifter, liiiiiiiiite lägre skatt (kommer inte ge många kronor i min plånbok), lägre ersättning vid a-kassa. HUR ska lägre a-kassa ge fler jobb? MERPARTEN av de som går på a-kassa gör det ju knappast för att det är skoj, utan för att de MÅSTE, de får inga jobb! Jag tycker det känns som fel väg att skapa jobb! I Finland hade de testat att sänka arbetsgivaravgifterna, men det gav inte fler jobb. På Aftonbladet så har de en omröstning om man är förlorare eller vinnare med den nya budgeten. Nu är inte detta på något sätt representativa siffror men att det där framgår att över 60& av 40 000 personer får det sämre med den nya budgeten, säger ju ändå något, även om jag inte annars brukar tro på Aftonbladets siffror. Hur många ångrar sig nu när det blåa har visat sig från sin riktiga sida och gör det sämre för de som redan har det dåligt och gynnar de som har det bra. Avskaffandet av fastighetsskatten (eller halverandet av den) gynnar förvisso äldre som kan bo kvar, men också de som har fastigheter. Avskaffandet av förmögenhetsskatten likaså. Detta gör mig Upprörd. Att de dessutom ska lägga ner TRE potentiella arbetsplatser för mig: Integrationsverket, Länsarbetsnämnden och Arbetslivsinstitutet gör det ju inte mer hoppfullt för mig med jobb. Och vad den nya regeringen kan göra vad gäller jobb för mig återkommer jag till lite senare i detta mastodont-blogginlägg. :)

Idag är jag glad för att biljetterna ska bokas inför mitt Stockholmsbesök! Ska till Stockholm den 3-5 november. Ska på Syfestivalen och köpa scrapsaker, träffa min kära vän Mimmi som ska utomlands sedan och så ska jag träffa Moma, Nadja och lite andra vänner. Någon annan som känner sig manad att träffa mig så får ni höra av er ;)

I helgen blev jag glad för att vi har ersatt vår gamla slitna Audi från 1988 till en fiiiin Volvo 855 från 1997. En kombi - perfekt för hunden. Trodde inte det kunde kännas så LYXIGT att köra en nyare bil! Vill bara ut och köra vår finafina bil! I den ska det hållas ordning och det ska tvättas och dammsugas.. och så ska vi köpa ett hundgaller så att hunden håller sig bak i bilen.

Jag är ledsen för att min scraplust är som bortblåst. Jag vill och drömmer om att scrappa mer, komma någon vart med den hög med foton som bara växer och växer, drömmer om att göra små minialbum, boxar, saker... och jag önskar mig mer utrymme. Men jag väntar på att scraplusten ska komma tillbaka. Vad ska jag göra för att få tillbaka min scraplust? Har ni några bra tips??

Denna layout har jag i alla fall gjort sedan sist:



Den gjorde jag till Scraprooms cybercrop förra helgen och jag gjorde den eftersom jag mått väldigt dåligt på sistone och behövde tänka på saker jag faktiskt tycker om, i mitt liv, idag. Fotot är sedan i somras.
 
Okej, jag vet att ni undrar vad gäller jobbsökandet och intervjuer. Jag har misströstat så enormt på sistone och känt att INGET händer, att jag har tvivlat på min förmåga att få jobb och tvivlat på mig själv rent generellt. Förra veckan hände det. Jag skulle på TVÅ intervjuer. Sanslöst. Underbart. Glädjestormande. Och jag kände att det rörde på sig. Jag kände att även om jag inte får något av jobben måste jag vara glad för att få komma på intervju, att komma och visa vem jag är.

Jobb nr 1. Jag var på intervju som kriminalvårdare på Kriminalvården. Har fortfarande inte fått besked, men detta är egentligen oviktigt, läs mer nedan för att förstå mer :) Men det var en bra intervju. Han som intervjuade mig verkade intresserad av MIG och se mig. Han verkade tycka att jag hade bra utbildning och bra erfarenheter och frågade under intervjun om jag kunde tänka mig att gå vidare inom organisationen. Självklart, sa jag. I slutet av intervjun sa jag "ja men då hoppas jag på att få höra av er med ett positivt besked", "Ja sa han, det känns bara som att vi kanske inte kan tillvara hela din kompetens". han tyckte jag var överkvalificerad och det kändes ganska. Bra. Konstigt nog kanske, men det var lite bekräftelse.
 
Jobb nr 2. Det var så här, att jag träffade en gammal bekant på tåget som jag pratar med när jag träffar henne. Vi pratade jobb och så, och hon berättade vad hon jobbade med. Sedan kom hon på att oj, en killkompis till henne hade ringt och tipsat henne om att ett studieförbund i Norrköping sökte folk till lite nya projekt de ska starta upp. Hon tänkte inte själv söka, eftersom hon redan har ett jobb, så hon berättade detta för mig, eftersom de tydligen aldrig direkt går ut och söker folk utan tar in på rekommendationer. Hon rekommenderade mig att söka/ringa dit. Sagt och gjort, jag kollar in studieförbundets hemsida och upptäcker att en tjej som gått min utbildning jobbar där, och dessutom känner jag henne så pass mycket att jag kunde ringa till henne. Så det gjorde jag, vi snackar lite och hon säger att hon ska rekommendera mig till hennes chef och ger mig hans telefonnummer. Jag ringer honom och han är upptagen men säger att han ska återkomma. Det gör han inte. En vecka senare mailar jag istället mitt CV till honom och berättar lite om mig själv. En vecka senare ringer jag igen. Då säger han att han inte har har hunnit återkomma, men han letar upp mina papper, läser lite och säger att det vore trevligt att bara träffa mig och prata lite, helt förutsättningslöst för att få ett ansikte till papprena. Så idag var det dags att gå dit. Jag träffar chefen och en annan som var verksamhetsansvarig. Jag berättar lite om mig själv, de berättar om sina projekt. Vi pratar om mina erfarenheter, vad jag skulle kunna göra. De berättar om projekt de har på gång, att de har stort samarbete med arbetsförmedlingen men att de inte har en aning om vad som händer efter nyår eftersom den nya regeringen tagit vid.. och de inte vet vilka pengar de får, men att de förhoppningsvis ska kunna få ihop pengar till de nuvarande projekten och de nya. Jag frågar om det är så att de behöver folk nu och han säger att han ska kolla på det och återkomma till mig den här veckan, men att det isåfall är ett projekt med ungdomar som är arbetslösa. Jag kommer jobba med att coacha dem och hjälpa dem att söka jobb. Det känns läskigt, och jag får återkomma till att berätta om mina arbetsuppgifter framöver, vet inte så mycket än faktiskt.

För det är faktiskt så att jag FÅTT DET HÄR JOBBET!! (och bra lön dessutom!)Det är som sagt en projektanställning, i bara två månader, men vet ni, det STRUNTAR JAG I!Så mycket som jag vantrivs där jag är nu, så är det värt det. Jag kommer klara mig, har backuper. Jag kommer fortsätta söka jobb och även hoppas på förlängning på studieförbundet. För jag vet ju inte. Det är bara att de kan GARANTERA mig jobb tills nästa år, sedan får vi se hur det går. Jag bara går runt och ler, mår bra, kroppen mår bra, jag mår bra. Malin är tillbaka. Helt plötsligt känner jag lust igen, känner glada känslor igen, jag känner igen mig själv. Det är en otrolig känsla! Jag är lite nervös för hur det här ska gå för att det är ju osäkert när det är så kort anställning, men det är dags nu, dags att kasta mig ut och prova mina vingar. Det är en erfarenhet, det är ett drömjobb!! Precis det jag vill jobba med! Fantastiskt bra erfarenhet inför framtiden om inte annat. Nu är det våga för att vinna som gäller.

Problemet var att de ville att jag skulle börja så snart som möjigt, helst om två veckor. Egentligen har jag en månads uppsägning på min nuvarande arbetsplats, och eftersom de är underbemannade här och har svårt att få tag på folk så kände jag en stor oro inför vad min gamla arbetsgivare skulle säga om det. Men eftersom jag knappast är en av deras toppsäljare så släppte de mig!! Så den 30 oktober är det goodbye telefonförsäljare och HEJ mitt nya jobb som coach! Just nu känns allt väldigt ostrukturerat, konstigt och förvirrat, men det ger sig. Det gör det.

 *hoppar en stund i en glädjedans*

Min underbara chef här på min nuvarande arbetsplats sa till mig igår "Malin, jag ser en nöjdhet hos dig idag som inte fanns förra veckan". Han är underbar den chefen. Som en mailvän till mig sa, att det är imponerande av en chef att faktiskt kunna se mina kvaliteter och vem jag är, även att jag valt lämna dem. Den chefen kommer jag sakna. Och mina arbetskompisar.

Får berätta mer framöver helt enkelt, när jag vet mer om mitt nya jobb.

Vad tycker ni? Gjorde jag rätt som hoppade på en så kort anställning?