epona & ett liv i ord

Det gör så ont.
Det gör så ont i hela hjärtat och det är så tomt.
Ingen som skäller när det ringer på dörren.
Inga tassar som hörs över lägenhetens golv.
Ingen som kommer upp och lägger sig i sängen när man ska sova.
Ingen som kommer och "piper" när Freja har vaknat.
Ingen hund.

Milton har fått somna in.
Han blev 12 år och han är den vackraste, snällaste, underbaraste hund man kan tänka sig.
Han fick allas hjärtan att smälta.

Det är så tomt här hemma.
Han var så självklar i vårt liv efter så många år.

Alla promenader, alla härliga skogsrundor, alla bad i Storsjön.
Han saknas mig och just nu känns det som att det alltid kommer finnas ett tomrum i hjärtat efter Milton.
Älskade lilla gosse, din kropp orkade inte mer.

Du har fått somna in och har inte ont.
Men vi har ont och vi saknar dig.
Vi hoppas att vi kunnat ge dig ett värdigt hundliv...

JAG ÄLSKAR HONOM och det gör så ONT, så ONT...
Han fattas oss och det känns så surrealistiskt det som hänt i dag.

Att aldrig mer få klappa dig.
Aldrig mer få borra in huvudet i din päls.
Aldrig mer få krama dig.
Aldrig höra dig pipa av glädje när vi tar fram kopplet och det är dags att gå ut.

Det finns inte ord.
Det finns bara en stor ångestklump i magen som jag inte vet vad jag ska göra med.

Mitt hjärta blöder.
Så många minnen...