epona & ett liv i ord

Såg nu att allt har olika teckensnitt i detta inlägg.. vet inte varför, får fixa det senare!

Det är konstigt egentligen vad man kan omvärdera saker i livet. När jag gick på universitetet och även innan dess så var det Karriär med stort K som jag såg som framtiden. Kanske inte en rak stege rakt uppåt, men jag ville ha ett bra, utvecklande jobb och helst förändra hela världen på ett bräde. Det var nog egentligen inte förrän jag kom ut från universitetsvärlden som jag insåg att det kanske inte skulle bli så lätt. Och jag har också, med allt som hänt de senaste åren, börjat omvärdera. Visst vill jag trivas. Visst vill jag ha ett bra jobb och vara nöjd med det jag har. Men det viktigaste för mig nu och i framtiden är ändå relationer. Jag älskar att träffa både min och Christians familj och mina vänner, bekanta, nära och kära.  

Det jag var så rädd för som yngre, att bli ?ingen? och inte ?någon? och då menar jag sedd, berömd, känd, är något jag nu njuter av. Att bara vara den jag är, och göra det JAG tycker om. Är inte det ett privilegium så säg?  

Jag skulle aldrig bli en Svensson. Då var man så tråkig, enkelriktad och satt hemma på fredag och lördagskvällarna och hade parmiddagar. Människor som lever så kan man ju skratta rakt upp i ansiktet. Vilket trist och enkelspårigt liv. Jag skulle vara wild and crazy och göra roliga saker hela tiden. 

Jag tycker att jag gör roliga saker och är med om många upplevelser, men jag är nog allt den Svensson jag inte ville bli. Jag minns att min mamma sa till mig, när jag var i tonåren och pratade om att bli känd och att jag skulle bli den ?nya Stina Dabrowskij? att jag kanske skulle ändra mig, att jag kanske inte alltid skulle känna så. Pyttsan, sa jag, att mamma alltid tror att hon ska ha rätt? Jag kommer ALDRIG känna annorlunda och jag SKA bli känd! 

 Min mamma är klok.
Idag är jag en "ingen-Svensson" med Volvo och hund. Det är bara huset och barnen som saknas, och det hoppas jag kommer snart. Jag trodde aldrig att jag skulle uppnå känslan av att vara Nöjd. Jag kommer alltid känna att jag vill utvecklas och lära mig mer om saker, jag vill ha ett utvecklande jobb, bättre än vad jag har idag, men jag är samtidigt också Nöjd. Det är en skön känsla. Jag behöver inte eftersträva allt det där som ?alla andra? verkar ha. Deras liv som ser ut som något utifrån kanske inte är så himla kul. Har vänner som flackar runt i olika länder och trivs med det, men jag vill inte det. Jag vill inte ut och festa varje lördag. Men det är klart att jag  kan känna ett sting av ?vad gör jag egentligen? när jag ser 18-åriga smala, välklädda tjejer på väg ut en lördagskväll och jag är ute med hunden på kvällsrunda. Men jag har gjort det där redan, och är nöjd med det. Visst är det kul med fest, men kanske under andra former än förr. Och visst önskar jag att jag hade lite mer pengar och gjorde lite mer saker, reste mer.. men det kommer det också!  

Men vart jag vill komma med allt det här är; jag kan ändå förstå tjejer idag, med sitt tuffa yttre, mycket smink och de bilder på sig själva med push-up behå som de lägger in på snyggast.se. Jag kanske inte uttryckte det på samma sätt som de gör idag, men jag tror att det är samma strävan. Att vara ?någon?. Innan de hittar tryggheten i sig själva, innan de faktiskt förstår att det som deras föräldrar säger i form av ?du duger som du är?, faktiskt är sant, till dess kommer det fortsätta så. Sedan kan man ha mycket åsikter om det, utifrån feministiska och samhällskritiska perspektiv, men jag har inte det fokus här och just nu.  

Dessa tankar kom över mig på min morgonpromenad idag och det är egentligen ganska fantastiskt att jag sedan jag har ett mindre psykiskt ansträngande jobb skriver mer, hinner känna mer och bara vara Jag mer. Det känns helt okej, även om jag längtar efter lite mer utmaningar, så småningom. Men det här är ett andningshål, ett sätt att ta hand om mig själv efter allt som har hänt. 

 Till något helt annat.. Jag har nu satsat på min hälsa och kropp. Jag kände när jag var gravid att jag önskade jag vore smalare, så att magen skulle synas tidigare. Så nu efter missfallet har jag satt igång med GI-metoden via giviktkoll.se. Jag har gått ner 2,3 kilo på 1,5 vecka! Det är HELT sanslöst vilken start! Nu är det bara att hålla i! 

  Jag har blivit "taggad" (gillar inte den svenska motsvarigheten "tagen", det ger mig helt andra associationer!)av massa människor och jag som tänkte smita och inte skriva ner sådana underliga saker om mig själv.. Men jag kan ju inte svika TheValkyria, Carola, Annika och LenaS som alla taggat mig. Och nog är jag ganska glad att de tänkte på mig J Jag lovar tjejer att jag är i full gång att fundera på vad jag ska skriva om mig själv som ni redan inte vet... Jag återkommer!  


**
Hur kan känslor ändras så drastiskt? Jag känner fortfarande som ovan men mina tankar ändrades något nu under dagen. Nu känner jag mer, varför är det ALDRIG min tur? Är jag otursförföljd??

Jag ÄR faktiskt nöjd med mycket som det står ovan men vissa saker gör mig så ledsen, men samtidigt glad på samma gång, det gör att känslorna är så svåra att beskriva. En vän till mig har fått ett superbra jobb och jag är SÅ glad inifrån hjärtat för hennes skull för hon är så värd det jobbet! Hon har kämpat massor och är väldigt väldigt duktig! Men så kommer tankarna. Varför får jag som också kämpar massor aldrig något tillbaka? Jag har varit så nära bra jobb, men inte nått riktigt ända fram. Vilken väg är det meningen att jag ska ta egentligen? Jag tycker jag är VÄRD DET, men någon har länge spelat spratt med mig nu. VEM DET ÄN ÄR SOM GÖR DET; SLUTA NU!!!! Jag är bitter och självömkande just nu. Kan inte låta bli.Jag är en maktlös docka i arbetsmarknadskarusellen..  

 Jag är nöjd ? om man bortser från jobb. Kan man säga så?