epona & ett liv i ord

jag har kört farfars bil idag. Små pusselbitar av hans liv finns i bilen. Ett par jättestora solglasögon som ser ut som att Marilyn Manson skulle kunna ha dem. Ett kassettband med Arja Saioma eller vad hon heter. En med garaget en par portar bort kom och pratade med pappa och beklagade sorgen och sa att han var chockad över att det gått så fort, och han berättade att han brukade prata med farfar nästan varje dag. Det kändes härligt på något sätt, att få bitar av hans liv, hans liv varje dag.

Det börjar kännas bättre nu, men snart stundar begravningen och det känns tungt. Jag tänker på honom, varje dag, många gånger. Idag när jag körde bilen kändes det nästan ännu värre, försökte se honom framför mig, sittandes där med de stora solglasögonen och lyssnades på P4 eller något kassettband. Det fanns parkeringsbiljetter från slutet av mars i bilen, en tipskupong och annat som visar på hur kort tid sedan det var som han fanns, sedan han andades, såg, pratade, kände. Det är så konstigt.